jag vet inet vad jag ska tro längre. det känns som om alla bara vänder sig emot mig även fast jag vet att de inte gör det, men jag fastnar hela tiden i mitten av allt. jag trodde att mitt liv var på väg uppåt men jag insåg idag att det var inte alls som jag trodde. allt känns bara värdelöst men det är bara att ta sig i kragen och bita ihop, hoppas på att man ser ljuset längre in i tunneln.  

jag vet inet vad jag ska göra, finns det någon som kan komma och berätta för mig hur jag ska göra med mina föräldrar och allt annat jävla skit omkring mig. det blir bara en ända stor smet av allt, jag vet inte hur jag ska bete mig men det  kommer väl en sådan dag oxå. alla har vi otur någon gång men inte ofta, vissa har mera otur än andra. men alla liv ser olika ut.